conflictare
transitives Verb v/t <ō, āvī, ātum 1.> ||confligere|| (nachklassischnachkl.)Übersicht aller Übersetzungen
Konjugation
Aktiv
Indikativ | Singular | Plural |
---|---|---|
Präsens | 1. Person 1. cōnflīctō 2. Person 2. cōnflīctās 3. Person 3. cōnflīctat | 1. Person 1. cōnflīctāmus 2. Person 2. cōnflīctātis 3. Person 3. cōnflīctant |
Futur | 1. Person 1. cōnflīctābō 2. Person 2. cōnflīctābis 3. Person 3. cōnflīctābit | 1. Person 1. cōnflīctābimus 2. Person 2. cōnflīctābitis 3. Person 3. cōnflīctābunt |
Imperfekt | 1. Person 1. cōnflīctābam 2. Person 2. cōnflīctābās 3. Person 3. cōnflīctābat | 1. Person 1. cōnflīctābāmus 2. Person 2. cōnflīctābātis 3. Person 3. cōnflīctābant |
Perfekt | 1. Person 1. cōnflīctāvī 2. Person 2. cōnflīctāvisti 3. Person 3. cōnflīctāvit | 1. Person 1. cōnflīctāvimus 2. Person 2. cōnflīctāvistis 3. Person 3. cōnflīctāvērunt |
Futur 2 | 1. Person 1. cōnflīctāverō 2. Person 2. cōnflīctāveris 3. Person 3. cōnflīctāverit | 1. Person 1. cōnflīctāverimus 2. Person 2. cōnflīctāveritis 3. Person 3. cōnflīctāverint |
Plusquamperfekt | 1. Person 1. cōnflīctāveram 2. Person 2. cōnflīctāverās 3. Person 3. cōnflīctāverat | 1. Person 1. cōnflīctāverāmus 2. Person 2. cōnflīctāverātis 3. Person 3. cōnflīctāverant |
Konjunktiv | Singular | Plural |
---|---|---|
Präsens | 1. Person 1. cōnflīctem 2. Person 2. cōnflīctēs 3. Person 3. cōnflīctet | 1. Person 1. cōnflīctēmus 2. Person 2. cōnflīctētis 3. Person 3. cōnflīctent |
Imperfekt | 1. Person 1. cōnflīctārem 2. Person 2. cōnflīctārēs 3. Person 3. cōnflīctāret | 1. Person 1. cōnflīctārēmus 2. Person 2. cōnflīctārētis 3. Person 3. cōnflīctārent |
Perfekt | 1. Person 1. cōnflīctāverim 2. Person 2. cōnflīctāveris 3. Person 3. cōnflīctāverit | 1. Person 1. cōnflīctāverimus 2. Person 2. cōnflīctāveritis 3. Person 3. cōnflīctāverint |
Plusquamperfekt | 1. Person 1. cōnflīctāvissem 2. Person 2. cōnflīctāvissēs 3. Person 3. cōnflīctāvisset | 1. Person 1. cōnflīctāvissēmus 2. Person 2. cōnflīctāvissētis 3. Person 3. cōnflīctāvissent |
Imperativ | Singular | Plural |
---|---|---|
Präsens | cōnflīctā! | cōnflīctāte! |
Futur | 2. Person 2. cōnflīctāto! 3. Person 3. cōnflīctāto! | 2. Person 2. cōnflīctātōte! 3. Person 3. cōnflīctanto! |
Infinitiv | |
---|---|
Präsens | cōnflīctāre |
Perfekt | cōnflīctāvisse |
Futur | cōnflīctātūrum, am, um esse |
Partizip | |
---|---|
Präsens | cōnflīctāns, cōnflīctantis |
Futur | cōnflīctātūrus, a, um |
Gerundium
Genitiv | cōnflīctandī |
---|---|
Dativ | cōnflīctandō |
Akkusativ | ad cōnflīctandum |
Ablativ | cōnflīctandō |
Supinum
cōnflīctātum |
conflictare
intransitives Verb v/i <ō, āvī, ātum 1.; passiv> ||confligere||Übersicht aller Übersetzungen
Konjugation
Aktiv
Indikativ | Singular | Plural |
---|---|---|
Präsens | 1. Person 1. cōnflīctō 2. Person 2. cōnflīctās 3. Person 3. cōnflīctat | 1. Person 1. cōnflīctāmus 2. Person 2. cōnflīctātis 3. Person 3. cōnflīctant |
Futur | 1. Person 1. cōnflīctābō 2. Person 2. cōnflīctābis 3. Person 3. cōnflīctābit | 1. Person 1. cōnflīctābimus 2. Person 2. cōnflīctābitis 3. Person 3. cōnflīctābunt |
Imperfekt | 1. Person 1. cōnflīctābam 2. Person 2. cōnflīctābās 3. Person 3. cōnflīctābat | 1. Person 1. cōnflīctābāmus 2. Person 2. cōnflīctābātis 3. Person 3. cōnflīctābant |
Perfekt | 1. Person 1. cōnflīctāvī 2. Person 2. cōnflīctāvisti 3. Person 3. cōnflīctāvit | 1. Person 1. cōnflīctāvimus 2. Person 2. cōnflīctāvistis 3. Person 3. cōnflīctāvērunt |
Futur 2 | 1. Person 1. cōnflīctāverō 2. Person 2. cōnflīctāveris 3. Person 3. cōnflīctāverit | 1. Person 1. cōnflīctāverimus 2. Person 2. cōnflīctāveritis 3. Person 3. cōnflīctāverint |
Plusquamperfekt | 1. Person 1. cōnflīctāveram 2. Person 2. cōnflīctāverās 3. Person 3. cōnflīctāverat | 1. Person 1. cōnflīctāverāmus 2. Person 2. cōnflīctāverātis 3. Person 3. cōnflīctāverant |
Konjunktiv | Singular | Plural |
---|---|---|
Präsens | 1. Person 1. cōnflīctem 2. Person 2. cōnflīctēs 3. Person 3. cōnflīctet | 1. Person 1. cōnflīctēmus 2. Person 2. cōnflīctētis 3. Person 3. cōnflīctent |
Imperfekt | 1. Person 1. cōnflīctārem 2. Person 2. cōnflīctārēs 3. Person 3. cōnflīctāret | 1. Person 1. cōnflīctārēmus 2. Person 2. cōnflīctārētis 3. Person 3. cōnflīctārent |
Perfekt | 1. Person 1. cōnflīctāverim 2. Person 2. cōnflīctāveris 3. Person 3. cōnflīctāverit | 1. Person 1. cōnflīctāverimus 2. Person 2. cōnflīctāveritis 3. Person 3. cōnflīctāverint |
Plusquamperfekt | 1. Person 1. cōnflīctāvissem 2. Person 2. cōnflīctāvissēs 3. Person 3. cōnflīctāvisset | 1. Person 1. cōnflīctāvissēmus 2. Person 2. cōnflīctāvissētis 3. Person 3. cōnflīctāvissent |
Imperativ | Singular | Plural |
---|---|---|
Präsens | cōnflīctā! | cōnflīctāte! |
Futur | 2. Person 2. cōnflīctāto! 3. Person 3. cōnflīctāto! | 2. Person 2. cōnflīctātōte! 3. Person 3. cōnflīctanto! |
Infinitiv | |
---|---|
Präsens | cōnflīctāre |
Perfekt | cōnflīctāvisse |
Futur | cōnflīctātūrum, am, um esse |
Partizip | |
---|---|
Präsens | cōnflīctāns, cōnflīctantis |
Futur | cōnflīctātūrus, a, um |
Gerundium
Genitiv | cōnflīctandī |
---|---|
Dativ | cōnflīctandō |
Akkusativ | ad cōnflīctandum |
Ablativ | cōnflīctandō |
Supinum
cōnflīctātum |